Globalisering
Att globaliseringen gör att västvärlden är rik tack vare fattigdomen i u-länderna är en mycket utbredd tankegång. Verkligheten är dock mer invecklad och denna post handlar om hur det i verkligheten oftast är det rakt motsatta.
Vi driver ett företag som tillhandahåller tjänster för datorspelande personer runt om i världen. I den här branchen sker kontakter och försäljning via Internet, och både företagets anställda och dess kunder befinner sig utspridda runtom i världen. De köpstarkaste kunderna befinner sig oftast i USA, EU eller någon av de större städerna i Sydamerika, Asien eller Oceanien. Som i många andra brancher gäller det för oss att minimera kostnader genom att anställa billigare arbetskraft i tex Kina. Högutbildade och engelskspråkiga representanter driver websidan och har hand om försäljning, medans många 'leverantörer' håller ett lågt pris genom att vara fysiskt lokaliserade i Kina eller Malaysia.
Köpstarka kunder spenderar sina Euro och Dollar och får valuta för sina pengar. Vi köper datorer och annan utrustning i Kina och tvingas att ge våra anställda högre löner än vad de annars hade fått i konkurrensen om kompetent arbetskraft. I slutändan skapas alltså arbetstillfällen i Asien och ett flöde av pengar från USA och EU till Oceaninen och Asien. Nöjda kunder skapas alltså i de rika länderna och löner drivs upp i de fattiga. En verklighet som står i stark kontrast till hur globaliseringen framstår i dagens medier eller politikers verklighetsbeskrivningar.
Det finns även stora ekonomiska incitament för de högutbildade (dyra) personerna i företaget att flytta till andra länder med billigare levnadskostnader och/eller lägre skatt. Detta sker ju lätt eftersom personerna kan jobba från valfri plats med Internet. Denna typ av brain drain kommer vi att se allt mer av nu när det inte bara är de stora företagen som kan dra fördel av globaliseringen.
Ingen rök utan eld?
Ingen rök utan eld är ett väl använt uttryck som ofta tillämpas på människor som anklagas för olika saker. Att den som har rent mjöl i påsen inte har något att oroa sig för brukar jag också få höra. Men detta är helt fel och visar på bristande respekt för medmänniskors rättigheter. Här följer en historia som inträffade 2001 som visar att vem som helst verkligen kan vakna upp en morgon och stå inför anklagelser som är helt okända.
Det var en helt vanlig tisdag morgon i studentkorridoren. En tenta nästa dag hade fått mig att stanna uppe uppe till kl 3 natten innan. Kl 06 på morgonen öppnade en storvuxen man med allvarligt ansiktsuttryck dörren in till mitt rum där jag låg och sov. Jag hade lämnat dörren olåst och in stövlade två till män och en kvinna. De var alla civilklädda och en av dem hade mörk kostym. "Du kanske vet varför vi är här" sa en av dem men jag fattade noll. De var rätt avvaktande och verkade vilja se hur jag reagerade. Men jag var lugn och gjorde inget speciellt. Till slut identifierade tre av dem sig som poliser från IT-brottsroteln. En av dem visade en pistol. Mannen i mörk kostym var amerikan och visade sin FBI-badge. Någon sa att vi det var lika bra att jag erkände men jag sa inget för det kändes bara fånigt att desperat säga ngt i stil med "jag är oskyldig, jag har inte gjort något". Jag märkte ganska snart att deras hårdhet var ytlig och spelad. Men en av poliserna som var kvinna och hade rynkigt ansikte av kedjerökning fortsatte att på ett tydligt sätt visa att hon trodde att jag var kriminell. Hon ryckte till när jag steg upp för att tvätta ansiktet och ta på mig kläder. De frågade om mannen från FBI fick ställa frågor direkt till mig och jag sa visst. Han kollade sedan mina dator men visade viss förvåning när det körde Windows och helt utan lösenord. Vi satt i mitt rum uppemot en timme i väntan på att andra poliser skulle göra klart husrannsakan som skedde samtidigt på andra ställen. Det kom fram att jag var misstänkt för hacking mot en av amerikanska försvarets emailservrar.
Efter att ha kofiskerat mina datorer och satt mig i häkte några timmar så var det dags för förhör. De frågade om jag ville ha advokat men jag tackade nej. Nu kom det fram att det tydligen var min pappas modem-abbonemang som använts till hackingen och jag var huvudmisstänkt för att jag var den i familjen som flyttade hemifrån först. De frågade om mina bröder har hållit på med hacking. Jag insåg att de också blev eller skulle bli utfrågade, men jag var säker på att de inte hade något att dölja. Så jag nekade bara till allt och visste att mina bröder skulle säga samma sak som jag. Tydligen stämde våra historier och poliserna mjuknade efter ett tag. För dem handlade det nu bara om att följa arbetsmetoderna och ställa de frågor de förväntades ställa. Detta skedde under mer avslappnade former och jag släpptes på eftermiddagen.
Men det tog ett par veckor att få tillbaka mina datorer. Så det var svårt att bedriva mina studier på ett vettigt sätt. I efterhand kom det också fram att vi hade alibi för jag och min bror gjorde lumpen när brottet ägde rum. Det var förstås jobbigt att bli väckt mitt i natten och satt i häktet, men det obehagligaste var ändå den kedjerökande kvinnan som behandlade mig som en brottsling. Bara små kommentarer, ansiktsuttryck och kroppsspråk men ändå. Skriva om att jag inte blev registrerad i FBI's databs?
Ruttet system
Efter att ha gjort min s.k. värnplikt och offrat ett av mina bästa år till att vara billig arbetskraft åt staten (Jag användes som gratisarbetare åt luftfartsverket eftersom de ska hålla sina flygplatser med brandmän året runt, något som hade varit väldigt kostsamt om det inte gick att tvinga folk att göra det för 20:- om dagen) så sökte jag till olika linjer på Umeå Universitet. På den tiden var medieingenjör ett hett program så jag blev inte antagen direkt. Så jag stod utan arbete och gick till arbetsförmedlingen. De ställde lite frågor men tappade genast allt intresse för mig när jag svarade att jag planerade att studera inom kort. De nämnde att det gick att söka "lägre stående" jobb som t.ex. vårdhemsbiträde, men det var tydligt att de inte förväntade sig att jag ville ha det. Innan jag gick så fick jag dem ändå att skriva upp mig på en lista att jag var villig att ta vilket jobb som helst som dök upp.
Tidigt nästa morgon ringde arbetsförmedlingen och sa att en flyttfirma ville ha hjlp med en inflyttning. Jag cyklade dit och högg in. När vi var klara på eftermiddagen mumlade lastbilschauffören något om stämpling och a-kassa och ville betala mig svart. När jag accepterade ville de ha mitt telenummer för kommande jobb. Jag hade just bytt telefonnummer och råkade ge dem fel, och senare på arbetsförmedlingen frågade de om jobbet, men de ville egentligen inte veta för jag hann inte berätta innan de bytte samtalsämne.
En slutsats jag drog av detta var att arbetsförmedlingen inte intresserar sig för arbetslösa som kan försvinna i studier eller liknanade, men den kanske viktigaste slutsatsen är att det tog mig mindre än ett dygn att få jobb (om än "svart").
